Rader från JHT:s ordförande v3 2025

Klimatförändringar kräver klimatanpassningar

Den första reflektionen handlar om det vi kan se genom fönstret i dessa dagar. Jag kan skillnaden på väder och klimat, och töväder i januari har vi haft tidigare, men snart 45 år i Jämtland har givit mig överblick nog att säga att vintrarna har blivit kortare och varmare. Min prognos är att en konkurrenskraftig basnäring kommer att ha konsekvenserna av det förändrade klimatet i fokus under överskådlig tid.

Inte bara på den negativa sidan. Vi ser redan embryot till svalsemestrande från ett allt hetare Mellan- och Sydeuropa. Rätt nyttjat öppnar det möjligheter för våra delar av landet som sommardestination.

Men hur klimatanpassar vi vinterdestinationerna kommersiellt? Vilka investeringar krävs för att garantera snö under högsäsongen när man inte ens garanterat kan spruta konstgjord snö under den tid som kallats för midvinter.

Och kommer det att spela någon roll om samhället inte klarar av att ställa om till fossilfria transporter för resenärer som vill komma till vår del av landet. Laddstationer, snabba järnvägsförbindelser och ett grönt flyg – vem tar den investeringen.

Hållbarhet kostar – vem betalar?

Den andra reflektionen gäller ett närbesläktat område – det som kallas hållbarhet. Miljömässig och social hållbarhet är kommande kommersiella hygienfaktorer för besöksnäringen – men jag har ärligt talat svårt att se någon tydlig linje för hur dessa ska tillämpas – vare sig från bransch eller offentlighet. Branschen måste samla sig i dessa frågor om inte olika särintressen ska ta över. Lösningen på den skuld till miljön som Sverige samlat på sig genom att utan plan tillåta nedslitning av unika naturmiljöer kan inte vara att stänga ner, stänga av och förbjuda tillträde. Lösningen är att skapa ett system för att betala av och åtgärda skulden, och samtidigt se till att den inte uppstår igen. I klartext – det måste kosta att vara i vissa delar av vår natur. Och det är användaren som måste betala på något sätt. Hur det ska göras är politikens fråga? Själv är jag intresserad av den form för turistavgift som Lars Börje Bulan Eriksson gärna beskriver. Men observera – det är min personliga uppfattning.

Besöksnäringens framgång är platsmarknadsföringens storasyster

Den tredje reflektionen är regional. Det som gjort mig kanske mest häpen under de här åren, och nu får tidigare kollegor kanske ursäkta klarspråket, är den stora okunskapen om besöksnäringens storlek och betydelse i vårt län. Jag vet inte hur många gånger jag dragit sysselsättningssiffror och omsättning för vår näring för förvånade politiker.

Okunskapen sträcker sig från den tandlösa regionala utvecklingsstrategi som styr vår regions fördelning av EU:s utvecklingsmedel, till det genomgående låga intresset för samordning och struktur av besöksnäringsarbetet hos länets kommuner. Eller för den delen aktivitet på nationell nivå från våra fyra riksdagsledamöter.

Jag förstår inte vad detta beror på. För jag känner ju många av personerna som är inblandade, och det är genomgående kompetenta människor. Och att ingen av våra ledande politiker i länet vill vara den som ger röst åt en näring som växer, som är spridd över hela länet, som omspänner allt från börsbolag till fritidsföretagare och som har goda framtidsutsikter, är en strategisk gåta.

I kommunala sammanhang talades redan då jag var politiker på den nivån om platsmarknadsföringens betydelse för kommunernas tillväxt. Alla vill växa – men alla kan inte det. Den attraktivaste platsen har större möjlighet att dra till sig idéer, företag och kompetens. Besöksnäringens framgång är platsmarknadsföringens storasyster. Det enkla sambandet hoppas jag får fäste under åren framöver. Då kommer min efterträdare förhoppnings få ägna sig mer åt marknadsföring och utveckling av bilden av vårt län än att övertyga lokala och regionala företrädare om att vi finns och betyder något.

/Bosse Svensson, ordförande JHT