I år är det alltså 27 år sedan jag glatt sjöng med i studensången, och så här i efterhand ändå hade en liten plan för vad jag ville. Blev det då som jag hade tänkt? Både ja och nej, får bli svaret.
Om det bara skulle finnas en möjlighet att skicka med något med de som i år sprang ut på trappan så är det nog att det kanske inte blir exakt så som du planerat och att det är okej, det kan bli hur bra som helst i alla fall.
Att våga åka med och lita på att vägen du väljer just där och då är rätt, och erfarenheterna du får, tar du med dig i nya vägval längre fram.
Vid många tillfällen kan jag nu som vuxen konstatera att ”jaha, det hade en mening ändå” när jag blickar bakåt. Men där och då kanske det var både otydligt och jobbigt.
Så är det också i livet som helhet, och talesättet ”det blir som det ska” lutar jag mig ofta mot.
Vi vuxna, i egenskap av mer erfarna, låt oss hjälpa de yngre att ta bort en del måsten och krav som de dagligen vaknar till från en värld som inte fanns i min uppväxt. All matning av intryck och rekommendationer som ges via media, både i tv-rutan men främst direkt via mobilerna i deras händer. För den sakens skull ska vi inte sopa bort gruset på vägen som gör att det ibland kan skaka lite, det är det vi lär oss av.
Att kämpa lite, ställas inför krav och förväntningar kommer bara att göra gott.
Så låt dem sjunga om de lyckliga dagarna och det avstamp som studenten ger, låt oss hjälpas åt i en värld i gungning, att tillsammans se en framtid som är deras.
Hurra!
