Några rader från VD – v24

Ingen är väl mer Jämte eller Härjedaling som när Evert Ljusberg sakta äntrar scenen under Storsjöyran, ingen är väl mer svensk än när en svensk stav kröker mållinjen först i ett stort mästerskap. Och Vem känner inte stolthet över att berätta att både ABBA och Volvo är från vårt land.

Här om kvällen när Danmark mötte Finland förenades vi i gemensamma färger när den dramatiska händelsen med Christian Eriksen skedde. Den blåvita långsidan skrek hans förnamn och den rödvita svarade genast tillbaka med hans efternamn. Det finns också många företag som har lyckas skapa en slags företagspatriotism, att man som anställd känner en enorm samhörighet och stolthet i att arbeta just där, att tillhöra. Jag kan än i dag försvara den blå fyrkanten som flygbolag om någon talar illa eller upplevs missnöjda, trots att det nu är 15 år sedan jag avslutade min anställning där.

Vad är det då som skapar detta, och ger det oss något?

Oavsett varför tror jag att känslan av gemenskap är viktig, att jag som enskild kan vara en del av något större. Delad glädje är väl ändå dubbel när man just delar på den!? Men också att dela på ett misslyckande eller en förlust är mindre smärtsam om vi är flera som bär tyngden.

Min önskan är att vi som näring ska hitta samma vi-känsla, oavsett var i näringskedjan vi befinner oss eller vilken logga vi har på vår lönespecifikation så är vi besöksnäringens lag. Vi har fans i hela regionen som hejar på oss som utförare. Vi har en sund men ibland tuff supporterkultur som alltid kan känna sig nära spelarna på planen eftersom alla vet vilket mål vi spelar mot.

Kan vi inte vara lite mer som när vi är utomlands, fast här hemma, lite osvenska och skönt självsäkra?

I skrivande stund ska jag inom några timmar få träffa Sveriges Utrikeshandelsminister på temat ”exportvärde”, då ska jag berätta om mitt lag och vad vi tillsammans är patriotiskt stolta över och om hon vill, får hon gärna bära våra färger ut i världen!

 

Tills vi hörs igen…