Rader från VD v16 2026

Jag vet att mitt tempo ofta är högt och mitt sätt ganska rakt.
Jag vill och behöver känna ganska snabbt att något är rätt, som ett litet pirr i magen, och det gäller både privat och i jobbet, det är så jag får energi, det ger mig fokus och riktning, men jag börjar också förstå att alla inte fungerar så. Att det som för mig behöver kännas direkt, behöver få ta mer tid för någon annan. Få landa och växa fram. Det behöver inte betyda att något saknas, utan bara att det ser annorlunda ut.

Det är inte alltid enkelt just där och då, men jag tränar och lär mig.

Att mötas där vi är olika, att låta saker få marinera lite.
Att inte dra för snabba slutsatser i det som inte är helt synkat från början.

Det är ofta där det avgörs, i det där lilla mellanrummet. Där gör vi ett val, att driva på eller att invänta. Att tolka det som motstånd eller att snälltolka och bli nyfiken i stället.

För mig handlar det inte om att backa eller anpassa bort sig själv, snarare tvärtom. Det handlar om att kunna stå kvar i sin egen övertygelse och samtidigt vara öppen nog att verkligen möta någon annan. Att ha tålamod, utan att tappa riktning. Att lyssna, utan att släppa sin egen röst.

Jag säger inte att det är enkelt, men det är ofta där det händer något på riktigt.

Det gäller även oss på JHT. Vi verkar i en miljö där många perspektiv ska få plats. Där tempot varierar och där viljor och uppdrag inte alltid ser likadana ut.

Då räcker det inte att vara tydlig i sak, vi behöver också vara skickliga i relationer. Att kunna mötas och kunna invänta, utan att tappa bort vilka vi är och vad vi står för och för vilka vi gör det.

För i slutändan handlar det inte om att alltid tycka lika, utan om att förstå varandra tillräckligt väl för att kunna ta oss framåt, tillsammans.

Och kanske börjar mycket just där, i att vi vågar stå kvar i vårt eget sätt och samtidigt snälltolka så att samspelet fungerar.