Väl på plats blev det många steg och upptäcker, allt som vi själva planerade och tillgodosåg. Ingen som varken försåg oss med det tillrättalagda eller planerade. Nyfikenheten styrde och ibland tog just den oss på annat än vad vi i förväg planerat.
Åkte hem några dagar och bytte resesällskap och upplägg. Nu styrde jag kosan till Medelhavet med mina två söner. Pass, Pesetas och… ja, ni fattar! Känslan från barndomen tog fart när den klassiska applåden hördes samma sekund som flygplanshjulen tog i backen, mina barn stämde in i klappandet med frågande blick, hos mig dök ett leende upp och en känsla av igenkänning.
Inga kläder på bagagebandet, väskan hade hållit. Tydligt och korrekt anvisades vi med charmig ton till transferbussen. På vingliga vägar fick vi ta del av all information som skulle komma att behövas, väl anpassat för den som för första gången lämnat Sverige. Bland medresenärerna fanns både de med fysiska handikapp och väldigt små barn med solsuktande föräldrar. Alla väl omhändertagna på ett varmt sätt.
Under vår vecka försökte jag verkligen ta in charterresans möjligheter, ett fortsatt väl fungerande sätt att resa på, för så många. Merparten av de vi mötte under veckan hade varit på samma plats och till och med hotell många gånger, återigen… trygghet, enkelhet och glädjen i att kännas igen. Ville man upptäcka och ta sig utanför resortens väggar var möjligheterna många, men på ett sätt som gjorde att du återigen inte behövde fixa och trixa på egen hand.
Är det inte helt underbart att dessa ytterligheter finns, att vi som resenärer själva kan välja vad som passar kanske både vår plånbok och med vem man reser och vad syftet med resan är.
Jag är supernöjd med båda, men på helt olika sätt. Kanske också då utifrån att mina förväntningar redan innan såg olika ut.
Jag har några storstäder kvar på min lista att utforska men jag kommer oxå, igen, att likt Stig-Helmer bara njuta av att andra fattar besluten åt mig och att jag fullt ut kan ägna mig åt andra prioriteringar.
