Naturen är en del av vår infrastruktur, men vem ska stå för notan?
Bara i Jämtland Härjedalen finns det ca 4 000 km vandringsleder. Leder som vi som bor här gärna använder, men som också är en stor reseanledning för besökare. Lederna och naturen nyttjas som aldrig förr, och så ser det ut i hela Sverige. Vår svenska natur har blivit kärnresurs i den växande besöksnäringen och en viktig del i den attraktivitet som lockar vid inflyttning och näringstillväxt.
Jag vill i min roll som länsturistchef för Jämtland Härjedalen, men kanske än mer som människa, göra allt som går för att också kommande generationer ska få uppleva och njuta av vår storslagna natur.
Tyvärr känner jag osäkerhet och tvivel när jag ser hur vi bygger upp en slitageskuld som kommande generationer riskerar att få ta över, om vi inte inser allvaret. Redan i dag är situationen så allvarlig att tillträde till vissa delar av vår natur helt förbjudits, eller temporärt stängts av, då naturen inte fått tid för återhämtning. Det så viktiga underhållet har helt enkelt inte funnits på plats. Underhåll kostar pengar, resurser som inte finns eftersom både besökare och det offentliga betraktar naturen som en fri tillgång. Ett skäl till detta är den så laddade allemansrätten, en rättighet men lika mycket en allemansskyldighet. Vi ska vara stolta över allemansrätten, som blev en grundlagsskyddad rätt 1994. Vi ska värna om den och bevara den.
Allemansrätten skrevs i samband med den så kallade Fritidsutredning som genomfördes 1940 med syfte att ge tätortsbefolkningen bättre möjligheter att komma ut i naturen. Inte visste lagstiftaren då att vi många år senare skulle nyttja naturen på alla de sätt som vi gör idag.
Det går inte att komma ifrån att såväl lagstiftning som ekonomiska resurser måste hanteras på nationell och politisk nivå, med omsorg om både naturvärden, medborgerliga rättigheter och besöksnäring.
Drömscenariot vore om Sverige likt Grekland eller Nya Zeeland tillsatte en turistminister i näringsdepartementet, och gav denna basnäring digniteten den förtjänar. Den drömmen lär kvarstå. Hur ska vi systematiskt och med fokus på hållbar tillväxt lösa slitageskulden och se till att den inte kommer tillbaka? Med eller utan turistminister så är det regeringen som äger den frågan.
Det självklara första steget är en bred parlamentarisk utredning där direktiven bör omfatta en föreslagen modell för finansiell ansvarsfördelning utifrån en moderniserad allemansrätt anpassad efter dagens nyttjande. Förhoppningsvis följs detta sedan av ansvarsfulla budgetförslag och annan lagstiftning.
Att inte göra något är inget alternativ. Vi kan helt enkelt inte fortsätta bygga upp en slitageskuld för kommande generationer att betala. Och det brådskar – vår natur kan inte vänta.
(Dessa rader publicerades även i Göteborgsposten v35 2023).
OmslagsFoton: Erika RANBRANDT, NICLAS VESTEFJELL, Erika Willners, SANDRA LEE PETTERSSON