Hur använder vi all den fina turismstatistik som vi samlar?
(Teres anförande inför Turismdagen 2026)
Fakta är så klart viktigt, men det finns mer bakom siffrorna – platsen!
Det är därför någon väljer att komma hit, det är därför någon väljer att stanna här.
För vad är det egentligen vi säljer?
Fjäll. Skidåkning. Natur. Mat. Kultur. Evenemang.
Absolut, men egentligen säljer vi en känsla av en plats.
En plats för turisten, för företagaren, för barnfamiljen, för den som funderar på att flytta hit, för den som funderar på att starta företag här, och för oss som stannar kvar. Vi som redan bor här, redan jobbar här, redan driver företag här, uppfostrar våra barn här, och faktiskt ska leva med den plats vi tillsammans skapar.
För den där restaurangen som turisten tycker är fantastisk, det är samma restaurang som vi själva går till. Evenemanget som får människor att resa hit, njuter även fast boende av. Vandringsleden som lockar en gäst hit, samma led nyttjar även vi dagligdags. Det vi bygger för besökaren bygger vi väldigt ofta också för oss själva.
Besöksnäringen är alltså återigen ingen näring på sidan om. Vi är en del av näringspolitiken, vi är en del av exportpolitiken, vi är en del av landsbygdsutvecklingen, vi är en del av kulturpolitiken, vi är en del av idrotts- och evenemangspolitiken, vi är en del av kompetensförsörjningen, vi är en del av infrastrukturpolitiken, vi är en del av platsutvecklingen, vi är en del av arbetet med natur, miljö och hållbarhet, och så är vi ju då också turism.
Om vi nu finns med i så många politikområden, varför pratar vi fortfarande om oss många gånger som mer av en del av något annat?
Jag menar inte att peka finger eller dra på mig någon offerkofta, men helt klart ger det oss i näringen en utmaning gentemot politiken, men vi själva har också ett ansvar. Vi måste bli bättre på att samarbeta, vi måste våga investera, vi måste utveckla våra företag, vi måste dela kunskap, vi måste tänka större än den egna verksamheten, vi måste våga testa nytt och ibland men ibland måste vi också orka.
Ansvaret går alltså åt båda hållen.
Om vi investerar, utvecklar, vågar och orkar då måste det finnas en politik som också vågar prioritera. Att se oss som en investering, att det vi gör är en uppväxling. Sa att jag inte skulle referera till morgonens siffror, men fakta är att vi är den enda regionen i hela landet som kan påvisa en positiv bruttoregionalprodukt tack vare turismen. Om vi säger att kompetensförsörjning är avgörande, då måste kompetensförsörjning faktiskt behandlas som en prioriterad fråga. Om vi säger att infrastrukturen är avgörande för vår konkurrenskraft, då måste den också finnas med när investeringar och prioriteringar görs. Om vi säger att en attraktiv plats är avgörande för att människor ska vilja bo, jobba, flytta hit och investera här, då måste platsutveckling få vara mer än fina ord.
För det är ju det som är politikens uppgift, att prioritera, att välja, att investera, att ibland säga nej till något för att kunna säga ja till något annat. Inte stå på varsin sida och säga: Ni förstår inte oss. Eller: Ni företagare måste lösa det där själva. För sanningen är ju att ingen av oss kan lösa det här själv.
Politiken kan inte driva våra företag. Och företagen kan inte bygga vägar, bestämma över utbildningssystemet eller göra de långsiktiga offentliga investeringarna, men tillsammans kan vi faktiskt påverka riktningen.
Jag tror att vi behöver bli lite tydligare med vad vi förväntar oss av varandra, för vi sitter på så jäkla mycket kraft här. Vi jobbar ibland parallellt, vi skyddar ibland våra egna områden, ibland väntar vi på varandra för länge, och ibland lägger vi mer energi på vem som äger frågan än på vad platsen faktiskt behöver. Det har vi inte råd med. För världen runt omkring oss står inte still och väntar på att vi ska hitta den perfekta organisationsformen.
Så kanske är det där jag vill att vi ska börja.
Vad tänker vi faktiskt göra?
För jag tror att Jämtland Härjedalen har alla möjligheter att ta nästa steg, men det kommer inte att hända för att någon annan bestämmer sig för att göra det åt oss. Det kommer att hända när vi tar ansvar för vår del och samtidigt vågar kräva ansvar av varandra. Det är där jag tror att kraften finns, och kanske är det precis det Turismdagen ska vara.
Inte en dag där vi bara konstaterar att vi är viktiga, det vet vi ju redan.
Utan en dag där vi frågar, vad gör vi med det?
Vad vågar vi? Vad prioriterar vi? Vad behöver vi sluta göra? Vad behöver vi göra tillsammans? Och vad är det vi faktiskt tänker börja göra redan imorgon?
För det är ju till syvende och sist det som avgör, när vi gör.
För att den här platsen ska fortsätta vara en plats där människor vill komma, där människor vill investera, flytta till, starta företag, leva på, och stanna kvar på.