I samma stund som jag satte mig ner i kälken, där själva skenan sitter fast under, slog det mig; när som helst kan jag välja att kliva ur, helt utan hjälp. Jag kunde sätta ner ena foten för att ta mig över tröskeln in till rinken och mina reflexer gjorde också att jag snabbt fuskade, som till exempel när tacklingen från motståndaren var ett faktum, då var foten nere på isen igen.
Ni förstår så klart vart jag är på väg med detta.
Här fylldes en hel hall av elitidrottare som inte har den valmöjligheten, att kunna sätta ner en fot när det blir bökigt eller när hindret blir för stort. Timmarna i rinken fick mig att än mer fundera kring tillgänglighetsfrågan, för min del är det en hållbarhetsfråga. Om vi inte skapar miljöer och tillfällen för alla så kan vi omöjligt vara hållbara framåt.
Min upplevelse är att vi som region är bra på att vara just det jag beskriver, men som alltid kan vi bli bättre. En tröskel kan faktiskt vara stor nog, den i sig gör möjligen att vi missar en stor kundkrets.
Hur har ni det på ert företag eller i er destination? Är den tillräckligt tillgänglig för alla?
För ett par veckor sedan besökte jag Lofsdalen. Jag fick vandra Panoramaleden, en tillgänglighetsled som möjliggör att fler kan ta sig ut på fjället, oavsett förutsättningar. Jag tror att en sådan satsning är helt rätt både ur ett ekonomiskt perspektiv och för att fler ska känna känslan av att vara inkluderade.
Så, låt oss titta runt… har du några ”trösklar” som bör lyftas bort så att vi tillsammans på ett ännu bättre sätt kan visa upp en region som är öppen för fler.